Igår så skulle en tjej komma hem till mig för att köpa syrsor (jag säljer syrsor ibland - jag föder upp till mina ödlor och ibland är det någon som vill köpa). Vi gjorde upp via email att hon skulle komma och hämta dem fredagskväll. Hon fick mitt telefonnummer, men jag glömde be om hennes.
För mig, som utbränd, så innebär det alltid en stress när jag ska ordna med en sådan här sak. Det är nästan omöjligt att förklara för de som inte själv varit i samma situation hur det är. Vi utbrända är givetvis alla olika, men för mig så innebär VARJE åtagande en väldig stress. Allt från att åka och handla till att laga mat stressar mig. Att vänta på att någon okänd ska komma är väldigt stressande. Inget av detta bekymrade mig det minsta när jag var frisk. Då rullade allt bara på.
Hur som helst. Jag packade syrsorna på eftermiddagen och väntade att hon skulle komma. Tiden gick... ingen kom. När jag 'bara väntar' så har jag numera fruktansvärt svårt att slappna av. Klockan 23 kom ett mail från tjejen där hon ber om ursäkt och att hon inte kunde komma, därför att hon suttit på vårdcentralen med sitt 'öronbarn'. Hon skrev också att hon skulle komma nästa dag kl 10 istället.
Jag fick panik. För det första så är jag inte vaken (i alla fall inte 'pratbar'!) den tiden på morgonen och för det andra så var det varit full snöstorm vilket innebar att jag skulle behöva skotta MYCKET för att hon ens skulle komma fram.
Jag skrev helt enkelt: 'Synd att du inte ringde, så att jag vetat om det. Det passar tyvärr inte i helgen. Mvh Gunilla'
Uppenbarligen blev hon inte glad över detta, för i förmiddags fick jag ett nytt mail där hon tyckte det var 'tråkigt att jag blev så besviken att jag inte längre ville sälja till henne'.
Jag svarade och berättade om min situation som utbränd. Att jag helt enkelt inte orkar 'som vanliga människor'. Jag beskrev kort hur jag mår och känner och skrev också att jag inte gjorde det för att ge henne dåligt samvete utan bara för att hon skulle förstå varför jag svarat som jag gjorde.
Hennes svar var att hon inte hade det minsta dåligt samvete samt att hon inte 'visste vad hon skulle säga om att vara utbränd' då hon hade haft ett väldigt svårt liv med mängder av sjukdomar och problem. Jag tolkade det som att hon tyckte att min utbrändhet var rent nonsens.
Varför hamnar jag alltid i såna situationer? Jag ville helt enkelt tala om hur hennes agerande berörde mig för att hon skulle förstå att jag inte kunde sälja syrsor! Jag ville inte ha hennes medlidande och jag ville inte höra om hennes sjukdomar. Hennes alla problem var hemska - och jag lider verkligen med henne! Jag kan givetvis inte sätta mig in i hur hon haft det. Jag tänker inte inleda en tävling om 'vem som haft det värst i livet'. Det finns alltid någon som drabbats hårdare.
Jag förstår att hon inte kunde komma - självklart är hennes sjuka barn viktigare än att komma hit och det hade jag också skrivit. Jag anklagade henne inte. Ändå hamnar hon i försvarsställning och lägger över ansvaret på MIG. Att det var jag som var oresonlig och att min utbrändhet inte var mycket att komma med.
Framför allt så var det hennes 'slag i ansiktet' med att 'hennes sjukdomar är värre' som sårade mig mest. Varför ska det vara så..? Är det så svårt att förstå att vi alla är olika? Vi har alla drabbats av svårigheter genom livet och vi reagerar alla olika på dessa situationer. Vi kan aldrig föreställa oss hur det är att vara i någon annans situation - vad det än gäller. Det enda vi kan (försöka) göra är att visa medkänsla och inse att vi faktiskt inte vet hur den andra har det.
Detta händer mig som utbränd gång på gång. Folk förstår inte. Det begär jag inte heller! Men släng inte skiten i ansiktet på mig. Du VET faktiskt inte hur jag mår. Många gånger önskar jag faktiskt att jag hade en 'riktig' sjukdom att 'visa upp'. En riktigt otäck en, så att folk fattade att man mår dåligt. Då kanske vissa skulle vara mer förstående. Läkarna skulle ha 'nåt att ta på'. Nu så tror de mig bara inte. Att hela tiden få höra (direkt eller indirekt) att jag ljuger, överdriver och/eller är överkänslig, ryck upp dig, det är nog inte så farligt, gå och lägg dig tidigare om du är så trött, vill du verkligen jobba? Eller liknande - tar knäcken på mig. Att kämpa mot den totala utmattningen - både psykiskt och fysiskt tar fruktansvärt på krafterna (som jag inte har). Om dessutom folk motarbetar mig så blir det så vansinnigt mycket tyngre...
Man kan inte alltid förstå. Men man kan lita på vad en medmänniska säger. Säger hon att hon mår dåligt - så tro på det. Sluta att hela tiden övertrumfa genom att säga att berätta att du har det värre eftersom du har 'riktiga' sjukdomar. Det sårar så fruktansvärt. Det handlar inte om vem som har det värst. Kan vi inte lyssna och hjälpa varandra istället...?
Om det är något jag lärt mig av den här utbrändheten så är det att man inte vet ett skvatt om hur andra människor mår. Tex. min sjukdom syns inte trots att den totalt förändrat vem jag är - och hela mitt liv. Många andra sjukdomar syns inte heller. Men de är lika verkliga i alla fall.
Vi kämpar alla med våra problem genom livet - så gott vi kan. Hur andra känner vet vi faktiskt inte... Så det enda vi kan göra är att lyssna och försöka förstå. Eller i alla fall inte säga emot... Lyssna räcker långt. Jag försöker gärna förklara hur det känns att vara utbränd när någon frågar. Men jag kan räkna på ena handens fingrar hur många som faktiskt frågat under de 5 år jag varit sjukskriven. Har folk en åsikt så är det oftast endast utifrån deras eget perspektiv. Vilket det förstås alltid är - men det är faktiskt ganska givande att verkligen försöka vidga sina vyer och sätta sig in i hur någon ANNAN känner. Jag menar VERKLIGEN försöka. Vi har alla så ofantligt olika referenspunkter men vi kan lära oss mycket genom att verkligen lyssna till en annan människa - utan att lägga in egna värderingar.
Förlåt mitt deppiga inlägg... Jag behövde få skriva av mig för att få perspektiv. Jag VET att jag är alldeles för känslig. Jag önskar att jag kunde 'tuffa till mig'. Men å andra sidan vill jag verkligen inte förlora min empati för andra...
/Gunilla
Tulpanerna är fortfarande fina! :)
Det är gott att du kan skriva av dej, ibland hjälper det ibland inte..Ha så gott och jag har försökt lyssna och känna med dej i din blogg..kämpa på glöm dem som inte lyssnar inte värda din energi den är för värdefull.
SvaraRaderaKram Monica
Usch så jobbigt för dig! Förstår att det blir jobbigt för dig när det blir så där! Energi-tjuvar orkar man inte med när man själv knappt har ork att hålla sig uppe! Vad bra att du kan skriva av dig här! Skickar en styrkekram! / Irene
SvaraRaderaVad bra att du kan dela med dig av dina tankar för det är nog inte så lätt att förstå om man inte varit där.
SvaraRaderaDet var som igår när en vän skulle komma på besök och bilen var insnöad efter att de hade plogat. Utifrån mitt perspektiv så var det ju en utmaning att lyckas gräva fram den under förutsättning att man har en skyffel förståss, medan det från hennes perspektiv är omöjligt eftersom hennes händer inte orkar det. På sin höjd skulle hon orka sopa av bilen utan att få värk sa hon. Jag ju väl medveten om hennes handproblem, men ibland tänker man inte så långt, så det var ju bara att be om ursäkt och säga att jag inte tänkte på det.
Jag tror inte alltid att det handlar om illvilja utan att vi utgår från oss själva och glömmer att lägga till den information vi har om personen. Därmed inte sagt att vi får bete oss hur som helst, men det kanske inte är så konstigt att missförstånd uppstår.
Vad gäller dina fröer så tycker jag inte att du ska ha dåligt samvete. Så länge de ger dig livskvalité så tycker jag att du ska roa dig allt du orkar med! Blommor är en lisa för själen. Jag älskar att gå i trädgården och upptäcka vad som kommit sedan sist. Ja, nu får jag ju i och för sig bara se snödjupet, men längtan till våren finns ju.
Bra att du skriver av dej. Jag vet precis vad du menar med sjukdomar som inte syns. Om man bara fick dokumenterat en sjukdom på ett papper så skulle nog fler förstå men å andra sidan verkar inte utbrändhet vara en "godkänd" sjukdom. Jag fick en depression för nåt år sen o mådde dåligt länge innan jag ens fick hjälp på sjukhuset men sen var det som folk skakade på huvudet åt en sån sjukdom. Man måste ha cancer o MS eller såna sjukdomar för att få bli förstådd.
SvaraRaderaHoppas du kan lägga detta åt sidan. En sån person är intelönt att lägga energi på. Hon ville bara köpa syrsor på sina villkor o då kan det ju kvitta.
Ha det nu så gott i snökaoset trots allt. /Knatten
Hoppas du känner dig lite bättre nu.... eller det vet jag att du gör för jag var inne o läste fortsättningen på TB. Jag har läst alla kommentarerna också så jag vet att du fått värme o medkänsla.... Men... jag har varit där o vet att känslan av att glida ner i djupet kommer snabbt när det blir en påfrestning. Kom ihåg att det är bara du som vet var gränserna går o kan backa undan från stupet......
SvaraRaderaJag vet... efter den gångna veckan så står jag på kanten o försöker hålla mig från raset.
Kram Gunilla/ Nina